“Förlåt” mumlade Lukas med ett leende och lutade sin pannan mot min. “Jag var bara tvungen att få veta hur det kändes. Ledsen”
Han lät inte ledsen. Faktum var att han lät allt annat än ledsen.
“Var inte det” viskade jag och smekte hans kind. “Jag är inte”
Lukas skrattade och kysste mig igen. Och igen. Och igen.
Tillslut började jag skratta och han log nöjt.
“Nu är du inte ledsen” sa han. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag hade väl inte varit ledsen förut heller? Eller tänkte han på när jag grät över Andrew? Var jag ledsen då?
Nej, det ville jag inte säga, snarare besviken.
“Vad tänker du på?” frågade Lukas och jag drogs tillbaka till verkligheten.
“Allt” viskade jag tyst. “Livet du vet… jag antar att jag försöker komma på varför allt måste vara så svårt för vissa medan allting bara flyter på för andra…”
Lukas strök mig över kinden.
“Du är en av de som har det svårt” mumlade han. Det var ingen fråga, bara ett konstaterande.
Jag nickade. “Ja, och du är en av de som det bara flyter på för. Du behöver inte ens anstränga dig”
Han suckade och kysste mitt hår.
“Jag lovar att jag ska få  dig lycklig igen. Jag lovar att du kommer glömma bort honom, vem han än är. Han har ingen rätt att komma och förstöra för dig!” sa han och jag snyfftade till.
“Snälla, lova ingenting. Jag blir bara besviken när du inte klarar av att hålla dina löften” snyfftade jag och han kramade mig hårt.
“Lita på mig”

***

ÅH, jag bara ÄLSKAR Lukas :D

Lukas strök mig lugnande över håret, vaggade mig sakta från sida till sida.
Jag lät Tårarna rinna, lät Lukas trösta mig. Ingenting annat spelade någon roll, endast Lukas armar, mitt bultade hjärta och hans mjuka röst I mitt öra.
“Det är okej” mumlade han och drog mig närmare intill sig. “Det är inte så farligt som det känns, det kommer gå över”
Jag ville tro honom, men kunde inte. Han visste inte hur det kändes, visste inte hur det var att få hela sin värld splittrad på bara några sekunder.
Det var egentligen fånigt av mig att börja grina. Vi hade dansat en dans, inget mer. Jag visste inte ens var han bodde.
“Du är ganska söt, vet du det?” sa Lukas och jag ryckte till.
“Nej” mumlade jag och skakade på huvudet. “Nej, det är jag inte”
Han skrattade mjukt och strök bort ännu en tår från min kind.
“Är du säker? För, jag menar, om du tittade dig I en spegeln någon gång kanske du skulle tycka annorlunda?” sa han och jag daskade till honom över armen. Inte alls hårt, bara lite lätt för att få honom sluta retas med mig.
Lukas fångade min blick och strök försiktigt tillbaka en hårlock bakom örat. Jag stirrade in I hans gröna ögon, kunde inte titta bort från hans makalösa skönhet.
Så lutade han sig fram och kysste mig mjukt. Jag kunde inte annat än att besvara kyssen. 

***

Älskar verkligen Lukas :D Därför är detta ännu en av mina favoritdelar ^^ Del 6 och 7 också...

Vem gillar ni bäst hittills? Lukas eller Andrew?

Tårarna rann ner för mina kinder.
Det var ingen ide att gå hem, då skulle mamma  bara ställa irriterande frågor som jag inte hade någon lust att svara på.
Istället satt jag på en fuktig parkbänk och lät Tårarna droppa.
Tystnaden låg tung över parken. De flesta tillbringade kvällen på discot, alla andra satt hemma framför tv:n.
Fullmånen lyste stor och vacker på den mörka himlen och några enstaka stjärnor blinkade här och där.
“Tja” sa en röst bakom mig. Jag reagerade inte ens. Vad var det för mening med det?
“Du är inte heller på discot?” frågade killen och satte sig Bredvid mig.
“Jag var” mumlade jag och han rynkade pannan.
“Din kille dumpade dig?” gissade han.
“Nej… han var inte min kille…”
Vid mina ord ryckte killen till och höjde på ögonbrynen.
“Nehe, men han dumpade dig?” Han lät road, något jag inte kunde stå ut med.
Jag slöt ögonen och suckade.
“Du kommer ändå inte fatta”
Han ryckte på axlarna och höll sedan fram handen.
“Lukas” sa han självsäkert. Jag stirrade på hans hand en kort sekund innan jag tog den.
“Hanna” sa jag och han log mot mig.
Sedan blev det tyst igen. Lukas var ganska söt ändå. Svart ruffsigt hår, stora gröna ögon. Lång var han också. Inte för att det spelade någon större roll, jag var nästan alltid kortast.
När han märkte att jag betraktade honom log han snett och jag rodnade svagt.
“Vad rodnar du för?” sa han med ett förvånat skratt. Jag ryckte på axlarna och såg ner på mina händer. Låtsades betraktade en trasig nagel för att undvika hans genomträngande blick.
“Kom igen, säg!” skrattade han och jag rodnade ännu mer.
Det var något med hans skratt som fick det att vända sig I magen på mig. Inte på ett obehagligt sätt, utan mer som när man ska upp på scen och har magen full med fjärilar.
Lukas höll fortfarande I min hand, verkade inte vilja släppa. Eller så hade han glömt bort att han höll I mig. Jag hade inget emot det. Hans hand värmde min, skyddade mot den råa kylan.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt tänkte jag på Andrew igen. Tänkte på känslan av hans starka armar runt min kropp, hans underbara doft som fyllde hela mig och hans mjuka röst som mumlade I mitt öra.
Inte för ens Lukas strök bort en tår från min kind märkte jag att jag grät igen.
“Det kommer bli bra” mumlade han och la sin arm runt mina axlar. Han drog mig intill sig och jag kröp ihop mot hans bröst.
Att vi bara träffats för några minuter sedan hade jag helt glömt bort. Redan nu kändes det som jag alltid känt honom.

***

Det här är en av mina favoritdelar :D