Vi satt på Alice rum, jag insvept I ett dussin tjocka filtar och en kopp te I handen.
“Är du säker på att du mår bra?” frågade Olivia för tjugoelfte gången.´
“Ja, jag fryser lite bara” mumlade jag och svepte filtarna tätare omkring mig.

“Vi är I mitten av årtiondens värsta värmebölja, och du fryser?” frågade Olivia med höjda ögonbryn. “I så fall mår du absolut inte bra!”

“Hon är I chocktillstånd, man fryser ofta då” sa Alice mjukt och Olivia fnös.
“Om hon är I chocktillstånd borde vi väl tvinga henne att äta något också?”

Jag vände långsamt på huvudet och såg på henne med en blandning av förvåning och tusen frågor I ögonen.

“Var har du fått det ifrån?” frågade jag dämpat och hon rodnade lite.
“Öh… en bok” mumlade hon och Alice höjde på ena ögonbrynet.
“En bok? Sen när började du läsa böcker?”
“Vadå då? Får jag inte läsa böcker nu helt plötsligt?”
“Jag tror hon menade att fråga vilken bok det var du läste?” sa jag och Olivia rodnade igen.
“Twilight” mumlade hon och Alice for upp från fåtöljen hon satt I.
“Du skämtar?” utbrast hon och Olivia kröp ihop. “Tänker du också bli en sån där idiot som springer runt och låtsas som om man är kär I den där tönten Edward Cullen?”
“För det första, Edward är ingen tönt, och för det andra, nej det tänkte jag faktiskt inte” sa hon och Alice sjönk åter ner I sittande ställning. “Jag tycker bättre om Jacob” tillade Olivia tyst då och Alice for åter upp.

Men innan hon hann började skälla ut Olivia igen knackade det på dörren och hon skyndade dit.

Efter några minuter kom hon tillbaka med rynkad panna.
“Vi har gäster” sa hon besvärat.
“Och?” frågade Olivia otrevlig.
“Och det är vår nya grannar, ensamstående mamma med en son I vår ålder” tillade hon.
“Och?” upprepade Olivia och Alice suckade.
“Och, vi måste antingen gå ner dit, eller låta sonen komma upp hit. OCH det går inte, eftersom Hanna fortfarande är I chocktillstånd och måste hela tiden vara insvept I filtar!” fräste Alice och även Olivias panna lades I djupa veck.
“Varför kan han inte bara komma upp hit? Jag menar, det kan ju inte vara särskilt svårt att förklara vad som har hänt och varför han inte får berätta för någon vuxen.” mumlade jag och Alice sken upp.

“Det är klart” sa hon och skyndade ut ur rummet.

Strax kom hon tillbaka med ett litet leende på läpparna.
“De hade inte kommit än, hon ska skicka upp killarna sen” sa hon och Olivia stelnade till.
“Jag trodde mamman bara hade EN son?” sa hon misstänksam och Alice nickade fundersamt.
“Ja, men han hade med sig några kompisar också…” mumlade hon.

Vi satt tysta en stund, jag huttrade trots att det verkade som om både Alice och Olivia var alldeles för varma.
”Kan vi inte stänga fönstret?” frågade jag och både Alice och Olivia tittade på mig som om jag var tokig.
”Jag kan... hämta en till filt?” sa Alice lite osäkert.
”Gör det” sa Olivia snabbt. ”Och koka lite mer te också när du ändå är på gång, va?”

Alice nickade och försvann igen.

Andrews starka fingrar kring min handled försvann och jag stapplade skrämt två steg framåt. Röda marken bestod efter Andrews hårda grepp och det sved.
En bloddroppe trängde sig fram och silade ner för min arm.
Någons hand landade på min axel och jag snurrade runt. Andrew var försvunnen, istället stod Lukas och såg oroligt på mig.
“Är du okej? Han gjorde dig inte illa va?” frågade han oroligt och tog mjukt tag om min underarm.
“Jag ska döda honom” mumlade han när han fick se den smala rännilen av blod som långsamt gled ner för min arm.
“Nej” viskade jag och såg skrämt upp I hans ansikte. “Nej, du får inte. Han är mycket äldre, du kommer bara göra illa dig”
Han log svagt och drog fram en näsduk ur jackfickan. Försiktigt torkade han bort blodet och strök mig sedan lugnande över kinden.
“Det är okej” sa han och kramade mig hårt. “Du är okej”

Jag kröp ihop mot hans bröst och snyftade svagt.
“Hanna!” Alice oroliga stämma nådde mina öron och Lukas släppte mig, så försiktigt som möjligt för att jag inte skulle falla I marken.
“Förlåt! Vi såg inte! Mår du bra? Var det verkligen Andrew?” utbrast Alice, allting på en gång och jag nickade skakigt, åt alla hennes frågor.
“Tack” sa Olivia vänd mot Lukas.
“Ingen orsak” svarade han snabbt och gick över gatan mot sina kompisar.

Olivia och Alice skrattade och pratade på som vanligt, men jag kunde inte sluta tänka på Lukas och… och Andrew. Kunde inte låta bli att jämföra de med varandra.
Lukas var så söt och snäll och omtänksam. Allt det där jag någonsin önskar mig hos en kille. Men Andrew var så… obeskrivligt underbar. Först och främst var han snygg, och… på något sätt mjuk. Men jag kunde inte lite på honom. Aldrig mer skulle jag kunna vara med honom utan att vara rädd för att han samtidigt var med någon annan, bakom min rygg. Lukas kunde jag lita på, I alla fall vad jag visste.
Plötsligt halkade jag till. Jag lyckades återfå balansen I precis sista sekund och såg mig irriterat om för en anledning till att jag snubblat.
Mitt ena skosnöre hade gått upp och jag satte mig ner på huk för att knyta det. Olivia och Alice fortsatte gå och hade snart kommit långt framför mig.

Jag ställde mig upp igen och skyndade mig för att komma ifatt dem.
Men så sprang jag in I något och backade ett steg.
De nattsvarta ögonen jag stirrade upp I var obehagligt bekanta, och det vände sig I magen på mig. För en kort sekund trodde jag att jag skulle kräkas, innan jag tog ett steg åt sidan för att skyndade mig förbi.
Innan jag hann stoppade han mig och tog ett fast tag om min handled.

“Hanna” mumlade han och jag stelnade till.
“Inte nu, snälla inte nu!” tänkte jag tyst för mig själv. Jag ville inte börja gråta, jag ville inte visa mig svag, speciellt inte inför honom. Aldrig inför honom.
“Släpp mig” viskade jag tyst men hans grepp om mig verkade bara bli hårdare och hårdare. Tillslut flämtade jag till och försökte dra undan handen. Det gjorde ont, jag kunde inte ens vrida på handen.

“Snälla” viskade jag och gråten hördes I min röst.
“Du kommer bara springa iväg igen” mumlade Andrew och jag började andas snabbare. Han skulle bryta handen av mig ifall han höll något hårdare.
“Släpp” snyftade jag. “Snälla släpp mig!”
Min röst hade ingen volym, det var omöjligt att någon annan än Andrew hörde mig.
Ändå var det någon som gjorde det.
“Släpp henne” morrade en röst hotfullt bakom mig.

Alice och Olivia bombarderade mig med frågor innan jag ens hunnit lägga på.
Jag försökte ignorera de, men det gick inte.
“Spelar det någon roll vem jag pratade med? Jag har ett liv vet ni” sa jag och Alice tittade menande på mig.
“Men Andrew då?” frågade Olivia och slog ut med armarna.
“Vad är det med Andrew? Varför måste jag sluta leva bara pågrund av honom?” fräste jag lite irriterat och Alice nickade fundersamt.
“Du har rätt, bara för att han är en idiot betyder det faktiskt inte att du inte får göra vad du vill”
Olivia ryckte på axlarna och jag trodde nästan att hon skulle släppa ämnet. Men bara nästan.
“Du har fortfarande inte svarat på min fråga!”
Jag suckade och började klottra I boken.
“Hallå? Tänker du svara eller?” frågade Olivia lite irriterat och jag drog en hand genom mitt hår.
“Nej, jag tror inte det” svarade jag och Alice skrattade.
“Lika envis som alltid”
“Den där killen där borta stirrar fortfarande på dig” sa Olivia som om det var det mest normala I hela världen.
Jag såg förvirrat på henne och slängde sedan en blick över axeln. “Den där killen” var Lukas, och mycket riktigt betraktade han mig. Han fångade min blick och log stort, sedan vände han bort blicken och fortsatte prata med sina kompisar.
“Känner du honom eller?” frågade Alice och jag ryckte på axlarna.
“Kan vi inte gå hem till dig och sola eller något? Vi kommer ändå ingen vart med att bara sitta här och göra ingenting!” klagade Olivia och Alice nickade.
“Visst, om ni inte har något emot min mamma så”
Vi reste på oss och började gå.

När jag lagt på skickade jag iväg ett sms till Olivia och Alice.
Vi skulle träffas I parken för att plugga och jag hade ingen aning om när, eller var.
Alice svarade inom fem minuter, för Olivia tog det lite längre tid.
Inte för ens vid lunchtid fick jag ett sms från henne, men då var hon redan redo att komma till parken så fort som möjligt.
Vi bestämde oss för att träffas vid den stora eken klockan halv två.
Jag var där I god tid, satt I skuggan, lyssnade på musik och klottrade lite I ett skrivhäffte  medan jag väntade på att de skulle komma.
Det var I början på juni och sommarlovet skulle snart börja. Aldrig förr hade det varit så varmt som nu.
“Hej Hanna, har inte Alice kommit än?” sa Olivia och satte sig ner Bredvid mig. Jag stängde av musiken och skakade på huvudet.
“Men det dröjer nog inte länge. Alice brukar inte vara sen” sa jag och Olivia nickade instämmande.
Jag hade rätt. Snart dök Alice upp och log strålade mot oss.
“Ska vi börja plugga nu då?” frågade hon och jag reste mig mödosamt upp.
“Visst” stönade jag. “Var ska vi sätta oss?”
Alice nickade bort mot en bänk som låg I skuggan av ett träd.
“Blir det bra?” frågade hon och Olivia nickade entusiastiskt.
“Jättebra!” sa hon och drog med oss bort.
Vi jobbade ett tag under tystnad tills Olivia stönade högt.
“Vad?” frågade Alice och tittade upp.
“Jag orkar inte plugga! Det är så tråkig!” sa Olivia och jag skrattade.
“Men nödvändigt” sa jag och Olivia suckade.
Ärligt talat var jag också ganska trött på att plugga. Dessutom var det för varmt för att man skulle kunna tänka.
Jag tittade upp från boken som låg uppslagen på parkbordet, sökte med blicken över parken.
Vid ett stort träd stod en grupp killar. Den som stod mitt I kllungan lekte med sin mobil, utan att verka lägga märke till de andra runt omkring sig, hela tiden med ett leende på läpparna. Hans ruffsiga svarta hår glänste I solskenet och hans  gröna ögon hindrade av lycka.
Lukas tittade upp och log ännu större när han fick syn på mig. Så blinkade han och jag rodnade svagt.
“Oh My God! Fattar du att den där killen faktiskt flirtar med dig?” fnittrade Olivia och jag suckade trött.
“Visst, om du säger det så” mumlade jag och drog en hand genom håret. Jag var inte redo att berätta vad som hänt med Lukas igår. De trodde båda att jag fortfarande var förtvivlad över Andrew.
Då ringde min mobil och jag drog snabbt up den.
Jag kände inte igen nummret och svarade lite förvirrat.
“Hallå?”
“Vad gör du?” frågade Lukas och jag log stort.
“Pluggar, vad gör du själv?” svarade jag. Olivia och Alice betraktade mig frågande, men jag ignorerade dem.
“Inget, har tråkig” svarade han och jag skrattade. Det var konstigt hur glad jag blev av att bara höra hans röst.

Det blev ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa ^^

***

Jag väcktes av att en stor vacker sol sken mig rakt I ögonen.
Innan jag somnade kvällen innan hade jag glömt dra ner rullgardinen. Fan också.
Efter en snabb blick på klockan stönade jag högt och rullade över på andra sidan, med ryggen mot den stekande solen. Det var alldeles för tidigt för att vara vaken en lördagmorgon.
Men nu gick det inte att ändra på. Det var lika bra att gå upp.
I köket satt mamma med morgontidning framför sig och en kopp kaffe I handen.
“Sitt” sa hon och pekade på en stol. Jag lydde orden och sjönk ner vid bordet.
“Får jag fråga varför du sprang från discot igår kväll?” frågade mamma.
“Nej, det får du inte” sa jag bestämt och hon suckade. Killproblem var inget jag pratade med min mamma om. När det gällde killar var det alltid pappa jag ringde till.
Pappa var bisexuell och bodde I Florida. Det var därför han och mamma skiljt sig. I början av deras relation ljög pappa om sin läggning, och när mamma väl fick reda på det kunde hon inte förstå varför han inte berättat för henne. De började bråka allt mer och mer och tillslut skiljde de sig. Enda gången på året jag fick träffa pappa var vid jul då han betalade en förmögenhet för att jag skulle få spendera jullovet med honom.
“Det finns ingenting du inte kan berätta för mig” sa mamma och la sin hand över min.
“Jo” svarade jag och ställde mig upp. “Det här”
“Hanna sätt dig, vi är inte klara än!” sa mamma lite irriterat och jag såg fientligt på henne.
“Nehe, men säg vad du vill säga så jag kan få äta min frukost?” fräste jag och hon suckade.
“Kan du åtminstone försöka svara på mina frågor?”
Jag betraktade henne någon minut och nickade sedan.
Det skulle inte bli lätt. Hon skulle aldrig förstå ifall jag talade sanning, men om jag ljög skulle allt bara bli ännu värre.
“Varför gick du från discot?” frågade hon och jag skakade på huvudet.
“Det vet du redan att jag inte tänker svara på” svarade jag och hon suckade igen.
Så fortsatte det. Hon frågade, jag svarade, så gott jag kunde. Men för det mesta fick hon inget svar. Först tänkte jag fråga pappa om råd, sen kanske mamma kunde få veta.
“Okej, det var väl allt” sa mamma tillslut och jag stelnade till.
“Du… du ska inte… ska du inte ge mig utegångsförbud?” frågade jag chokerat och hon log mot mig.
“Nej, det får bli en annan gång” sa hon och jag log stort.
“Tack mamma!” sa jag och skyndade upp på mitt rum.
Det var fortfarande för tidigt för att ringa pappa. Han sov säkert, om han inte var ute på någon nattklub igen, och chansen att han skulle svara då var minimal.
“Men man kan alltid försöka” mumlade jag för mig själv och slog in hans mobilnummer på hemtelefonen.
Fem signlare gick fram innan det prasslade till I luren.
“Jase?” hördes en mörk röst.
“Är du vaken?” frågade jag och pappa skrattade.
“Javisst, men det förvånar mig att du är det. Hur mycket är klockan I Sverige? Sju?” sa han frågande.
“Åtta” rättade jag och han skrattade igen.
“Och du är vaken? Omöjligt!”
Han hade rätt. Jag sov alltid länge på helger, om jag inte som nu blivit väckt av solen.
“Jag glömde dra ner rullgardinen igår” mumlade jag och kunde nästan höra hur pappa nickade.
“Ja, din mamma sa att du kom hem ganska sent?” Han lät sträng nu och jag höll andan. “Är det sant?” Tillade han när jag inte sa något.
Jag nickade, trots att han inte kunde se det.
“Ja, jag kanske kom hem lite för sent…” mumlade jag skamset.
“Lite? Kajsa ringde I panik vid midnatt och sa att du var försvunnen! Tydligen hade både hon och Sofia försökt ringa dig utan att få något svar” sa han.
“Mamma ringde faktiskt inte för ens vid kvart över ett! Och jag fick aldrig något samtal från Sofia” utbrast jag och han suckade.
“Du får inte springa iväg så där, du vet att det bara oroar oss” sa han trött, men jag svarade inte.
Det var tyst ett tag, ingen sa något. Jag försökte tänka på Lukas, men den magiska känslan av oövervinnelig lycka hade försvunnit och den enda jag kunde tänka på var Andrew och hans svek.
“Har det hänt något?” frågade pappa efter ett tag och jag skakade på huvudet. “Problem med killarna?”
En tår föll ner för min kind och jag snyfftade till.
“Men lilla gumman, vad är det som har hänt?”
Jag berättade snyfftande om gårkvällens händelser. Om Andrew och den underbara känslan som fyllt mig när han höll om mig och den fruktansvärda sorg jag kännt när han dansat med den andra tjejen. Om Lukas och hans fantastiska förståelse, hans förtrollande sätt att få mig på bättre humör.
Pappa förstod, det gjorde han alltid. Det var inte bara det att han visste hur jag kände, han kunde även tolka killens reaktioner, få mig att se allting ur killens ögon.
Men den här gången kunde han inte säga varför Andrew gjorde som han gjorde. Det var ingenting han själv gjort. Någonsin.

När jag senare på kvällen kom hem var det mörkt I hela huset, förutom köket.
“Var I helvete har du varit?” fräste mamma tyst så fort jag kommit innan för tröskeln.
“Jag var bara I parken, lugna ner dig lite va?” sa jag och sparkade av mig skorna.
“Du kunde väl åtminstone ha sagt till innan? Fattar du inte att både jag och din syster blir oroliga när du bara försvinner så där?”
Jag suckade och försvann upp på mitt rum.
Kvällen med Lukas hade varit den bästa I mitt liv. Aldrig mer skulle jag få uppleva samma känsla jag fått, aldrig mer skulle jag få känna mig så betydelsefull. Lukas fick mig att känna att jag var någon, någon speciell.
Inte ens tanken på Andrew kunde få mig att bli nedstämd nu.
Jag slängde mig på sängen och stirrade lyckligt upp I taket.
Väckarklockan på nattduksbordet Bredvid sängen visade att klockan var 01.27 Ändå var jag inte ett dugg trött. Det pirrade fortfarande I hela kroppen av glädje.
Medan jag låg där och tänkte på Lukas kom sömnen krypande och snart sov jag djupt.

“Jag borde nog gå  hem nu” mumlade jag. Tiden hade gått så snabbt. Jag hade ingen aning om hur länge vi suttit tysta, med hans armar lindade runt min kropp.
“Redan?” frågade han missnöjt. Jag log och nickade.
Han satt kvar så ett tag, hindrade mig från att gå, men tillslut gav han med sig och släppte mig.
Långsamt och movilligt ställde jag mig upp
“Jag älskar dig” mumlade han och tog tag I min handled.
Fjärilarna I min mage blev som galna när han sa det och jag kände hur jag rodnade.
“Och jag dig” mumlade jag tillbaka. Så ställde jag mig på tå och kysste försiktigt hans kind.
När jag började luta mig tillbaka tog han ett snabbt steg frammåt och kysste mig, med kraft.
Jag hade aldrig varit med om något liknande. Det gick bara inte att beskriva den underbara känslan som fyllde hela mig, som fick mig att glömma bort alla mina bekymmer.
“Gå inte” mumlade Lukas mot mina läppar. “Inte än”
Jag svarade inte, pressade bara läpparna hårdare mot hans.
Inte för ens min mobil ringde och avbröt oss kom jag ihåg mina tidigare planer och tog ett snabbt steg bort från honom.
“Det är mamma” mumlade jag och tryckte bort samtalet. “Nu måste jag verkligen gå hem!”
“Vänta!” ropade han när jag började skynda mig därifrån. “Jag… jag vet inte när jag kommer få träffa dig igen” tillade han när jag vände mig om och såg på honom.
“Här” viskade jag och gav honom en liten lapp med mitt mobilnummer på. “Ring mig”
Så kysste jag honom lätt och försvann iväg hemåt.