“Jag borde nog gå  hem nu” mumlade jag. Tiden hade gått så snabbt. Jag hade ingen aning om hur länge vi suttit tysta, med hans armar lindade runt min kropp.
“Redan?” frågade han missnöjt. Jag log och nickade.
Han satt kvar så ett tag, hindrade mig från att gå, men tillslut gav han med sig och släppte mig.
Långsamt och movilligt ställde jag mig upp
“Jag älskar dig” mumlade han och tog tag I min handled.
Fjärilarna I min mage blev som galna när han sa det och jag kände hur jag rodnade.
“Och jag dig” mumlade jag tillbaka. Så ställde jag mig på tå och kysste försiktigt hans kind.
När jag började luta mig tillbaka tog han ett snabbt steg frammåt och kysste mig, med kraft.
Jag hade aldrig varit med om något liknande. Det gick bara inte att beskriva den underbara känslan som fyllde hela mig, som fick mig att glömma bort alla mina bekymmer.
“Gå inte” mumlade Lukas mot mina läppar. “Inte än”
Jag svarade inte, pressade bara läpparna hårdare mot hans.
Inte för ens min mobil ringde och avbröt oss kom jag ihåg mina tidigare planer och tog ett snabbt steg bort från honom.
“Det är mamma” mumlade jag och tryckte bort samtalet. “Nu måste jag verkligen gå hem!”
“Vänta!” ropade han när jag började skynda mig därifrån. “Jag… jag vet inte när jag kommer få träffa dig igen” tillade han när jag vände mig om och såg på honom.
“Här” viskade jag och gav honom en liten lapp med mitt mobilnummer på. “Ring mig”
Så kysste jag honom lätt och försvann iväg hemåt.

“Förlåt” mumlade Lukas med ett leende och lutade sin pannan mot min. “Jag var bara tvungen att få veta hur det kändes. Ledsen”
Han lät inte ledsen. Faktum var att han lät allt annat än ledsen.
“Var inte det” viskade jag och smekte hans kind. “Jag är inte”
Lukas skrattade och kysste mig igen. Och igen. Och igen.
Tillslut började jag skratta och han log nöjt.
“Nu är du inte ledsen” sa han. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag hade väl inte varit ledsen förut heller? Eller tänkte han på när jag grät över Andrew? Var jag ledsen då?
Nej, det ville jag inte säga, snarare besviken.
“Vad tänker du på?” frågade Lukas och jag drogs tillbaka till verkligheten.
“Allt” viskade jag tyst. “Livet du vet… jag antar att jag försöker komma på varför allt måste vara så svårt för vissa medan allting bara flyter på för andra…”
Lukas strök mig över kinden.
“Du är en av de som har det svårt” mumlade han. Det var ingen fråga, bara ett konstaterande.
Jag nickade. “Ja, och du är en av de som det bara flyter på för. Du behöver inte ens anstränga dig”
Han suckade och kysste mitt hår.
“Jag lovar att jag ska få  dig lycklig igen. Jag lovar att du kommer glömma bort honom, vem han än är. Han har ingen rätt att komma och förstöra för dig!” sa han och jag snyfftade till.
“Snälla, lova ingenting. Jag blir bara besviken när du inte klarar av att hålla dina löften” snyfftade jag och han kramade mig hårt.
“Lita på mig”

***

ÅH, jag bara ÄLSKAR Lukas :D