Det blev ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa ^^

***

Jag väcktes av att en stor vacker sol sken mig rakt I ögonen.
Innan jag somnade kvällen innan hade jag glömt dra ner rullgardinen. Fan också.
Efter en snabb blick på klockan stönade jag högt och rullade över på andra sidan, med ryggen mot den stekande solen. Det var alldeles för tidigt för att vara vaken en lördagmorgon.
Men nu gick det inte att ändra på. Det var lika bra att gå upp.
I köket satt mamma med morgontidning framför sig och en kopp kaffe I handen.
“Sitt” sa hon och pekade på en stol. Jag lydde orden och sjönk ner vid bordet.
“Får jag fråga varför du sprang från discot igår kväll?” frågade mamma.
“Nej, det får du inte” sa jag bestämt och hon suckade. Killproblem var inget jag pratade med min mamma om. När det gällde killar var det alltid pappa jag ringde till.
Pappa var bisexuell och bodde I Florida. Det var därför han och mamma skiljt sig. I början av deras relation ljög pappa om sin läggning, och när mamma väl fick reda på det kunde hon inte förstå varför han inte berättat för henne. De började bråka allt mer och mer och tillslut skiljde de sig. Enda gången på året jag fick träffa pappa var vid jul då han betalade en förmögenhet för att jag skulle få spendera jullovet med honom.
“Det finns ingenting du inte kan berätta för mig” sa mamma och la sin hand över min.
“Jo” svarade jag och ställde mig upp. “Det här”
“Hanna sätt dig, vi är inte klara än!” sa mamma lite irriterat och jag såg fientligt på henne.
“Nehe, men säg vad du vill säga så jag kan få äta min frukost?” fräste jag och hon suckade.
“Kan du åtminstone försöka svara på mina frågor?”
Jag betraktade henne någon minut och nickade sedan.
Det skulle inte bli lätt. Hon skulle aldrig förstå ifall jag talade sanning, men om jag ljög skulle allt bara bli ännu värre.
“Varför gick du från discot?” frågade hon och jag skakade på huvudet.
“Det vet du redan att jag inte tänker svara på” svarade jag och hon suckade igen.
Så fortsatte det. Hon frågade, jag svarade, så gott jag kunde. Men för det mesta fick hon inget svar. Först tänkte jag fråga pappa om råd, sen kanske mamma kunde få veta.
“Okej, det var väl allt” sa mamma tillslut och jag stelnade till.
“Du… du ska inte… ska du inte ge mig utegångsförbud?” frågade jag chokerat och hon log mot mig.
“Nej, det får bli en annan gång” sa hon och jag log stort.
“Tack mamma!” sa jag och skyndade upp på mitt rum.
Det var fortfarande för tidigt för att ringa pappa. Han sov säkert, om han inte var ute på någon nattklub igen, och chansen att han skulle svara då var minimal.
“Men man kan alltid försöka” mumlade jag för mig själv och slog in hans mobilnummer på hemtelefonen.
Fem signlare gick fram innan det prasslade till I luren.
“Jase?” hördes en mörk röst.
“Är du vaken?” frågade jag och pappa skrattade.
“Javisst, men det förvånar mig att du är det. Hur mycket är klockan I Sverige? Sju?” sa han frågande.
“Åtta” rättade jag och han skrattade igen.
“Och du är vaken? Omöjligt!”
Han hade rätt. Jag sov alltid länge på helger, om jag inte som nu blivit väckt av solen.
“Jag glömde dra ner rullgardinen igår” mumlade jag och kunde nästan höra hur pappa nickade.
“Ja, din mamma sa att du kom hem ganska sent?” Han lät sträng nu och jag höll andan. “Är det sant?” Tillade han när jag inte sa något.
Jag nickade, trots att han inte kunde se det.
“Ja, jag kanske kom hem lite för sent…” mumlade jag skamset.
“Lite? Kajsa ringde I panik vid midnatt och sa att du var försvunnen! Tydligen hade både hon och Sofia försökt ringa dig utan att få något svar” sa han.
“Mamma ringde faktiskt inte för ens vid kvart över ett! Och jag fick aldrig något samtal från Sofia” utbrast jag och han suckade.
“Du får inte springa iväg så där, du vet att det bara oroar oss” sa han trött, men jag svarade inte.
Det var tyst ett tag, ingen sa något. Jag försökte tänka på Lukas, men den magiska känslan av oövervinnelig lycka hade försvunnit och den enda jag kunde tänka på var Andrew och hans svek.
“Har det hänt något?” frågade pappa efter ett tag och jag skakade på huvudet. “Problem med killarna?”
En tår föll ner för min kind och jag snyfftade till.
“Men lilla gumman, vad är det som har hänt?”
Jag berättade snyfftande om gårkvällens händelser. Om Andrew och den underbara känslan som fyllt mig när han höll om mig och den fruktansvärda sorg jag kännt när han dansat med den andra tjejen. Om Lukas och hans fantastiska förståelse, hans förtrollande sätt att få mig på bättre humör.
Pappa förstod, det gjorde han alltid. Det var inte bara det att han visste hur jag kände, han kunde även tolka killens reaktioner, få mig att se allting ur killens ögon.
Men den här gången kunde han inte säga varför Andrew gjorde som han gjorde. Det var ingenting han själv gjort. Någonsin.

När jag senare på kvällen kom hem var det mörkt I hela huset, förutom köket.
“Var I helvete har du varit?” fräste mamma tyst så fort jag kommit innan för tröskeln.
“Jag var bara I parken, lugna ner dig lite va?” sa jag och sparkade av mig skorna.
“Du kunde väl åtminstone ha sagt till innan? Fattar du inte att både jag och din syster blir oroliga när du bara försvinner så där?”
Jag suckade och försvann upp på mitt rum.
Kvällen med Lukas hade varit den bästa I mitt liv. Aldrig mer skulle jag få uppleva samma känsla jag fått, aldrig mer skulle jag få känna mig så betydelsefull. Lukas fick mig att känna att jag var någon, någon speciell.
Inte ens tanken på Andrew kunde få mig att bli nedstämd nu.
Jag slängde mig på sängen och stirrade lyckligt upp I taket.
Väckarklockan på nattduksbordet Bredvid sängen visade att klockan var 01.27 Ändå var jag inte ett dugg trött. Det pirrade fortfarande I hela kroppen av glädje.
Medan jag låg där och tänkte på Lukas kom sömnen krypande och snart sov jag djupt.