Det blev en pinsam tystnad. Alla satt och betrakade varandra, förutom jag som stirrade ner i muggen. – Linus såg på Alice, Alice såg på Olivia, Olivia såg på Henrik, Henrik såg på Lukas, Lukas såg på mig, och jag såg ju ner på mitt te.

”Kan vi inte bada?” klagade Olivia efter ett tag och Alice nickade.

”Jovisst, ifall killarna har badkläder så... Är det okej?” frågade hon mig och jag nickade.
”Visst, helt okej” mumlade jag och Olivia log stort. Tittade förväntansfullt på killarna som nickade.

”Vi måste bara hämta badbrallorna” sa Linus med ett stort leende på läpparna.

Alice nickade och killarna försvann ut. Jag satt kvar på sängen, stirrade tomt framför mig. Hade jag verkligen gått med på att BADA med Lukas, Linus och Henrik? Jag måste vara helt sinnesrubbad.

”Kom igen nu Hanna, vi måste byta om! Tänk om de kommer tillbaka innan vi hunnit göra oss i ordning”
”Ja, det skulle ju vara värsta katastrofen, eftersom vi behöver göra oss i ordning så himla mycket!” sa Alice sarkastiskt och Olivia suckade.

”Men åh, du fattar ju ingenting!” stönade hon och jag skakade på huvudet.

”Att ni ens orkar disskutera det. Jag ska i alla fall inte bada” sa jag och både Alice och Olivia stirrade på mig som om jag blivit sjuk.

”Inte bada? Varför inte?!” frågade Alice med stora ögon.

”För det första, jag har ingen bikini med mig” började jag men Alice avbröt mig.

”Du kan få låna av mig!” sa hon och Olivia log.

”Nu har du inget försvar!”

”Jag har ont i huvudet. Man ska nog i bada ifall man har ont” sa jag osäkert och både Alice och Olivia fnös.

”Det spelar väl ingen roll. Kom nu, killarna kan komma tillbaka när som helst”

När killarna varit där i en halvtimme ringde min mobil.

Vi hade då fått reda på alla deras namn. Självklart visste jag redan om Lukas, men de andra två kändes också bekanta, på något underligt sätt.

Han med ljust hår hette Linus, och den – som hade brunblont hår och var väldigt kort – hette Henrik eller något liknande.

I alla fall så drog jag upp mobilen och svarade.

”Hallå?”

”Hej, förlåt för att jag inte svarade, jag... hrm... satt mitt i ett... erm... möte” sa pappa och jag rynkade pannan.

”För det första, jag har inte ringt dig, och för det andra, när har du någonsin haft ett möte?” sa jag frågande.

”Har du inte...? Men det står här att jag missat ett samtal från dig!” sa han förvirrat.

”Jag lovar, jag har inte... Vänta lite”

Jag sänkte mobilen och tittade irriterat på Alice och Olivia.

”Vem?” sa jag bara och Olivia räckte långsamt upp handen.

”Skyldig” sa hon med plågad min. ”Jag trodde inte du ville att din mamma skulle få veta”

Jag log ironiskt och tryckte mobilen mot örat.

”Du ville inte att din mamma skulle få veta vad?” frågade pappa och jag suckade.

”Ingenting, Olivia bara... jag vet faktiskt inte vad hon höll på med, jag menar...”

”Hanna, jag är inte helt korkad, inte än i alla fall. Vad har hänt?”

”Ingenting” muttrade jag.

”Ljug lite mer va?” sa Olivia och jag gav henne en ilsken blick.

”Jag hörde det där!” sa pappa och jag stönade.

Efter att ha kastat en kudde på Olivia berättade jag i alla fall motvilligt för pappa vad som hänt.

Under tiden såg Henrik ut som om han tänkte kräkas och Alice sköt över papperskorgen mot hans håll. Lukas däremot satt med sammanpressade läpp och hårt knutna nävar. Han var arg, och det syntes. Tydligt.

”Vänta lite här nu, jag trodde Andrew var snäll?” sa pappa när jag berättat klart.

”Snäll?!” utbrast jag. ”Snäll?! Var fan har du varit?!”

”Ja, var det inte han som tröstade dig efter att han på discot lämnat dig?”

”Nej, det var Lukas” sa jag och pappa suckade.
”Förlåt, så vem är Andrew?”

”Idioten från discot!” utbrast jag och kunde nästan se framför mig hur han skakade på huvudet.

”Okej, så... först lämnar han dig för att börja strula med en annan tjej, har jag rätt?”
”Pappa, föräldrar säger inte strula” sa jag.

”Nej, din mamma säger inte strula. Men jag hade rätt där va?”

”Jaja” suckade jag.

”Och sedan, slår han ner dig för att du inte vill prata med honom? Är du säker på att han inte är psykisk sjuk?”
”Pappa!” sa jag förebrående.

”Förlåt, jag blir bara så himla arg när någon är dum mot min dotter!” sa han.
”Jag märker det” muttrade jag. ”Men lova att inte säga något till mamma!”

Han skrattade högt.

”Lovar” sa han och jag log svagt.

”Tack”
”Men du, du har inte Lukas nummer va?”

Jag rynkade pannan. Vad fan ville han ha Lukas nummer till?

”Öh... nja, men asså... han är typ... här... eller, ja, något sånt” mumlade jag tyst.

”Får jag prata med honom?” frågade pappa och jag stelnade till.

”Varför?” frågade jag misstänksamt.

”Jag vill bara tacka honom” försäkrade pappa, men jag visste inte ifall jag skulle tro honom.
”Visst” sa jag och kastade telefonen till Lukas.

Han fångade den och såg frågande på mig.
”Han ville prata med dig” sa jag och han nickade.
Långsamt gled jag ner på sängen bredvid Olivia.
”Du verkar inte lika... frusen, längre” sa hon och la en arm om mina axlar.
”Jag tycker fortfarande vi borde stänga fönstret” muttrade jag och hon skrattade lågt.
”Alice, kan du hämta den där himla filten nån gång eller?” frågade hon och Alice nickade.
”Ifall du kokar mer te” sa hon.

”Deal” sa Olivia och hoppade upp.

”Om mamma undrar, så säg att du gör iste, annars kommet hon bli misstänksam” sa hon och tillsammans skyndade de ut ur rummet.
Killen som hette Linus damp ner bredvid mig.
”Dom vet inte om att du o Lukas hånglat va?” frågade han och jag skakade på huvudet, lite obekväm över att han satt så nära.

”Här!” sa Lukas och kastade tillbaka mobilen. Jag hann inte fånga den, och den landade i mitt knä.
”La han på?” frågade jag och tryckte luren mot örat. ”Hallå?”

Ingenting hördes och jag suckade.
”Fan också” mumlade jag.
”Maka på dig” skrattade Lukas och Linus slängde sig åt sidan. Istället satte sig Lukas ner på hans plats, och jag slappnade av. Det var inte direkt någon hemlighet att jag var bekvämare med honom där.
”Saknat mig?” mumlade han tyst mot mitt hår och jag nickade.
”Faktiskt” skrattade jag och han log.
”Bra”
Vi satt tysta ett tag, alla fyra, men tillslut hoppade Henrik upp.

”Oh oh, jag har en fråga!” sa han och räckte upp handen.
Jag tänkte precis säga varsågod, men Lukas hann före.
”Vad handlar den om?” frågade han och Henrik sjönk ner igen.
”Visst, var petig, jag bryr mig inte” muttrade han och jag höjde på ögonbrynen.

Innan jag hann fråga vad det var huttrade jag till och kröp ihop. En ljummen vindpust hade åkt in genom fönstret och gav mig gåshud.
”Fryser du?” frågade Lukas och la armarna om mig. Jag nickade och han kramade mig hårt.

Vi satt tysta ett tag, jag lutad mot Lukas bröst.

Men snart hördes snabba steg utanför dörren och jag flyttade snabbt till andra sidan av sängen, så långt bort från honom som möjligt. Han såg först lite förvånad ut, men när Olivia öppnade dörren nickade han och såg ut genom fönstret.

Olivia såg från mig till Lukas och så tillbaka till mig. Hon såg väldigt misstänksam ut, men tillslut bestämde hon sig i alla fall för att inte bry sig och ryckte på axlarna.

”Här är ditt te” sa hon och räckte mig en rykande kopp.
”Tack” mumlade jag och smuttade lite på den varma drycken.

... kommer bli ganska långt, så ni kanske kommer bli tvugna att vänta några dagar... men ska försöka få ner tiden till max en vecka, promise!

När Alice kom tillbaka hade hon ett stort leende på läpparna.

”Din hjälte är här” mimade hon och jag rynkade pannan i förvirring.

Hon ställde tekoppen på bordet och kröp upp bredvid mig.

”Hallå? Filten då?” sa Olivia och Alice suckade.

”Jag hade inte tid att hämta den”

Precis då öppnades dörren och tre pojkar stack in sina huvud. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag mötte de där gröna ögonen, men jag rörde inte en min.
Lukas och hans två kompisar steg in och Alice log nöjt.
”Om det här var din ide så dödar jag dig” mumlade jag och hon skrattade lågt.

”Snyggt rum” sa Lukas kompis. Han hade ljust hår fullt med wax.

Om jag hade varit Alice hade jag varit röd som en tomat, men hon ryckte bara på axlarna.

”Tack, antar jag”

Killen skrattade och fick sedan syn på mig.

”Var det inte du som blev typ... överfallen eller något?” frågade han och jag nickade långsamt.

”Awesome!” skrattade han och jag tittade upp.

”Awesome? Har du någon aning om hur det är att bli påhoppad av en äldre kille?” fräste Alice och ställde sig upp.

Alla tre killar backade och Olivia drog ner Alice på sängen igen.

”Bry er inte om henne, hon kan bli lite... ilsken, ibland” sa hon med en irriterad blick på Alice.

***

Sorry för att jag inte skrivit på länge, men har ahft väldigt mycket att göra :(

Ska försöka bättre mig, lovar!

Vi satt på Alice rum, jag insvept I ett dussin tjocka filtar och en kopp te I handen.
“Är du säker på att du mår bra?” frågade Olivia för tjugoelfte gången.´
“Ja, jag fryser lite bara” mumlade jag och svepte filtarna tätare omkring mig.

“Vi är I mitten av årtiondens värsta värmebölja, och du fryser?” frågade Olivia med höjda ögonbryn. “I så fall mår du absolut inte bra!”

“Hon är I chocktillstånd, man fryser ofta då” sa Alice mjukt och Olivia fnös.
“Om hon är I chocktillstånd borde vi väl tvinga henne att äta något också?”

Jag vände långsamt på huvudet och såg på henne med en blandning av förvåning och tusen frågor I ögonen.

“Var har du fått det ifrån?” frågade jag dämpat och hon rodnade lite.
“Öh… en bok” mumlade hon och Alice höjde på ena ögonbrynet.
“En bok? Sen när började du läsa böcker?”
“Vadå då? Får jag inte läsa böcker nu helt plötsligt?”
“Jag tror hon menade att fråga vilken bok det var du läste?” sa jag och Olivia rodnade igen.
“Twilight” mumlade hon och Alice for upp från fåtöljen hon satt I.
“Du skämtar?” utbrast hon och Olivia kröp ihop. “Tänker du också bli en sån där idiot som springer runt och låtsas som om man är kär I den där tönten Edward Cullen?”
“För det första, Edward är ingen tönt, och för det andra, nej det tänkte jag faktiskt inte” sa hon och Alice sjönk åter ner I sittande ställning. “Jag tycker bättre om Jacob” tillade Olivia tyst då och Alice for åter upp.

Men innan hon hann började skälla ut Olivia igen knackade det på dörren och hon skyndade dit.

Efter några minuter kom hon tillbaka med rynkad panna.
“Vi har gäster” sa hon besvärat.
“Och?” frågade Olivia otrevlig.
“Och det är vår nya grannar, ensamstående mamma med en son I vår ålder” tillade hon.
“Och?” upprepade Olivia och Alice suckade.
“Och, vi måste antingen gå ner dit, eller låta sonen komma upp hit. OCH det går inte, eftersom Hanna fortfarande är I chocktillstånd och måste hela tiden vara insvept I filtar!” fräste Alice och även Olivias panna lades I djupa veck.
“Varför kan han inte bara komma upp hit? Jag menar, det kan ju inte vara särskilt svårt att förklara vad som har hänt och varför han inte får berätta för någon vuxen.” mumlade jag och Alice sken upp.

“Det är klart” sa hon och skyndade ut ur rummet.

Strax kom hon tillbaka med ett litet leende på läpparna.
“De hade inte kommit än, hon ska skicka upp killarna sen” sa hon och Olivia stelnade till.
“Jag trodde mamman bara hade EN son?” sa hon misstänksam och Alice nickade fundersamt.
“Ja, men han hade med sig några kompisar också…” mumlade hon.

Vi satt tysta en stund, jag huttrade trots att det verkade som om både Alice och Olivia var alldeles för varma.
”Kan vi inte stänga fönstret?” frågade jag och både Alice och Olivia tittade på mig som om jag var tokig.
”Jag kan... hämta en till filt?” sa Alice lite osäkert.
”Gör det” sa Olivia snabbt. ”Och koka lite mer te också när du ändå är på gång, va?”

Alice nickade och försvann igen.

Andrews starka fingrar kring min handled försvann och jag stapplade skrämt två steg framåt. Röda marken bestod efter Andrews hårda grepp och det sved.
En bloddroppe trängde sig fram och silade ner för min arm.
Någons hand landade på min axel och jag snurrade runt. Andrew var försvunnen, istället stod Lukas och såg oroligt på mig.
“Är du okej? Han gjorde dig inte illa va?” frågade han oroligt och tog mjukt tag om min underarm.
“Jag ska döda honom” mumlade han när han fick se den smala rännilen av blod som långsamt gled ner för min arm.
“Nej” viskade jag och såg skrämt upp I hans ansikte. “Nej, du får inte. Han är mycket äldre, du kommer bara göra illa dig”
Han log svagt och drog fram en näsduk ur jackfickan. Försiktigt torkade han bort blodet och strök mig sedan lugnande över kinden.
“Det är okej” sa han och kramade mig hårt. “Du är okej”

Jag kröp ihop mot hans bröst och snyftade svagt.
“Hanna!” Alice oroliga stämma nådde mina öron och Lukas släppte mig, så försiktigt som möjligt för att jag inte skulle falla I marken.
“Förlåt! Vi såg inte! Mår du bra? Var det verkligen Andrew?” utbrast Alice, allting på en gång och jag nickade skakigt, åt alla hennes frågor.
“Tack” sa Olivia vänd mot Lukas.
“Ingen orsak” svarade han snabbt och gick över gatan mot sina kompisar.

Olivia och Alice skrattade och pratade på som vanligt, men jag kunde inte sluta tänka på Lukas och… och Andrew. Kunde inte låta bli att jämföra de med varandra.
Lukas var så söt och snäll och omtänksam. Allt det där jag någonsin önskar mig hos en kille. Men Andrew var så… obeskrivligt underbar. Först och främst var han snygg, och… på något sätt mjuk. Men jag kunde inte lite på honom. Aldrig mer skulle jag kunna vara med honom utan att vara rädd för att han samtidigt var med någon annan, bakom min rygg. Lukas kunde jag lita på, I alla fall vad jag visste.
Plötsligt halkade jag till. Jag lyckades återfå balansen I precis sista sekund och såg mig irriterat om för en anledning till att jag snubblat.
Mitt ena skosnöre hade gått upp och jag satte mig ner på huk för att knyta det. Olivia och Alice fortsatte gå och hade snart kommit långt framför mig.

Jag ställde mig upp igen och skyndade mig för att komma ifatt dem.
Men så sprang jag in I något och backade ett steg.
De nattsvarta ögonen jag stirrade upp I var obehagligt bekanta, och det vände sig I magen på mig. För en kort sekund trodde jag att jag skulle kräkas, innan jag tog ett steg åt sidan för att skyndade mig förbi.
Innan jag hann stoppade han mig och tog ett fast tag om min handled.

“Hanna” mumlade han och jag stelnade till.
“Inte nu, snälla inte nu!” tänkte jag tyst för mig själv. Jag ville inte börja gråta, jag ville inte visa mig svag, speciellt inte inför honom. Aldrig inför honom.
“Släpp mig” viskade jag tyst men hans grepp om mig verkade bara bli hårdare och hårdare. Tillslut flämtade jag till och försökte dra undan handen. Det gjorde ont, jag kunde inte ens vrida på handen.

“Snälla” viskade jag och gråten hördes I min röst.
“Du kommer bara springa iväg igen” mumlade Andrew och jag började andas snabbare. Han skulle bryta handen av mig ifall han höll något hårdare.
“Släpp” snyftade jag. “Snälla släpp mig!”
Min röst hade ingen volym, det var omöjligt att någon annan än Andrew hörde mig.
Ändå var det någon som gjorde det.
“Släpp henne” morrade en röst hotfullt bakom mig.

Alice och Olivia bombarderade mig med frågor innan jag ens hunnit lägga på.
Jag försökte ignorera de, men det gick inte.
“Spelar det någon roll vem jag pratade med? Jag har ett liv vet ni” sa jag och Alice tittade menande på mig.
“Men Andrew då?” frågade Olivia och slog ut med armarna.
“Vad är det med Andrew? Varför måste jag sluta leva bara pågrund av honom?” fräste jag lite irriterat och Alice nickade fundersamt.
“Du har rätt, bara för att han är en idiot betyder det faktiskt inte att du inte får göra vad du vill”
Olivia ryckte på axlarna och jag trodde nästan att hon skulle släppa ämnet. Men bara nästan.
“Du har fortfarande inte svarat på min fråga!”
Jag suckade och började klottra I boken.
“Hallå? Tänker du svara eller?” frågade Olivia lite irriterat och jag drog en hand genom mitt hår.
“Nej, jag tror inte det” svarade jag och Alice skrattade.
“Lika envis som alltid”
“Den där killen där borta stirrar fortfarande på dig” sa Olivia som om det var det mest normala I hela världen.
Jag såg förvirrat på henne och slängde sedan en blick över axeln. “Den där killen” var Lukas, och mycket riktigt betraktade han mig. Han fångade min blick och log stort, sedan vände han bort blicken och fortsatte prata med sina kompisar.
“Känner du honom eller?” frågade Alice och jag ryckte på axlarna.
“Kan vi inte gå hem till dig och sola eller något? Vi kommer ändå ingen vart med att bara sitta här och göra ingenting!” klagade Olivia och Alice nickade.
“Visst, om ni inte har något emot min mamma så”
Vi reste på oss och började gå.