När jag lagt på skickade jag iväg ett sms till Olivia och Alice.
Vi skulle träffas I parken för att plugga och jag hade ingen aning om när, eller var.
Alice svarade inom fem minuter, för Olivia tog det lite längre tid.
Inte för ens vid lunchtid fick jag ett sms från henne, men då var hon redan redo att komma till parken så fort som möjligt.
Vi bestämde oss för att träffas vid den stora eken klockan halv två.
Jag var där I god tid, satt I skuggan, lyssnade på musik och klottrade lite I ett skrivhäffte  medan jag väntade på att de skulle komma.
Det var I början på juni och sommarlovet skulle snart börja. Aldrig förr hade det varit så varmt som nu.
“Hej Hanna, har inte Alice kommit än?” sa Olivia och satte sig ner Bredvid mig. Jag stängde av musiken och skakade på huvudet.
“Men det dröjer nog inte länge. Alice brukar inte vara sen” sa jag och Olivia nickade instämmande.
Jag hade rätt. Snart dök Alice upp och log strålade mot oss.
“Ska vi börja plugga nu då?” frågade hon och jag reste mig mödosamt upp.
“Visst” stönade jag. “Var ska vi sätta oss?”
Alice nickade bort mot en bänk som låg I skuggan av ett träd.
“Blir det bra?” frågade hon och Olivia nickade entusiastiskt.
“Jättebra!” sa hon och drog med oss bort.
Vi jobbade ett tag under tystnad tills Olivia stönade högt.
“Vad?” frågade Alice och tittade upp.
“Jag orkar inte plugga! Det är så tråkig!” sa Olivia och jag skrattade.
“Men nödvändigt” sa jag och Olivia suckade.
Ärligt talat var jag också ganska trött på att plugga. Dessutom var det för varmt för att man skulle kunna tänka.
Jag tittade upp från boken som låg uppslagen på parkbordet, sökte med blicken över parken.
Vid ett stort träd stod en grupp killar. Den som stod mitt I kllungan lekte med sin mobil, utan att verka lägga märke till de andra runt omkring sig, hela tiden med ett leende på läpparna. Hans ruffsiga svarta hår glänste I solskenet och hans  gröna ögon hindrade av lycka.
Lukas tittade upp och log ännu större när han fick syn på mig. Så blinkade han och jag rodnade svagt.
“Oh My God! Fattar du att den där killen faktiskt flirtar med dig?” fnittrade Olivia och jag suckade trött.
“Visst, om du säger det så” mumlade jag och drog en hand genom håret. Jag var inte redo att berätta vad som hänt med Lukas igår. De trodde båda att jag fortfarande var förtvivlad över Andrew.
Då ringde min mobil och jag drog snabbt up den.
Jag kände inte igen nummret och svarade lite förvirrat.
“Hallå?”
“Vad gör du?” frågade Lukas och jag log stort.
“Pluggar, vad gör du själv?” svarade jag. Olivia och Alice betraktade mig frågande, men jag ignorerade dem.
“Inget, har tråkig” svarade han och jag skrattade. Det var konstigt hur glad jag blev av att bara höra hans röst.

Det blev ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa ^^

***

Jag väcktes av att en stor vacker sol sken mig rakt I ögonen.
Innan jag somnade kvällen innan hade jag glömt dra ner rullgardinen. Fan också.
Efter en snabb blick på klockan stönade jag högt och rullade över på andra sidan, med ryggen mot den stekande solen. Det var alldeles för tidigt för att vara vaken en lördagmorgon.
Men nu gick det inte att ändra på. Det var lika bra att gå upp.
I köket satt mamma med morgontidning framför sig och en kopp kaffe I handen.
“Sitt” sa hon och pekade på en stol. Jag lydde orden och sjönk ner vid bordet.
“Får jag fråga varför du sprang från discot igår kväll?” frågade mamma.
“Nej, det får du inte” sa jag bestämt och hon suckade. Killproblem var inget jag pratade med min mamma om. När det gällde killar var det alltid pappa jag ringde till.
Pappa var bisexuell och bodde I Florida. Det var därför han och mamma skiljt sig. I början av deras relation ljög pappa om sin läggning, och när mamma väl fick reda på det kunde hon inte förstå varför han inte berättat för henne. De började bråka allt mer och mer och tillslut skiljde de sig. Enda gången på året jag fick träffa pappa var vid jul då han betalade en förmögenhet för att jag skulle få spendera jullovet med honom.
“Det finns ingenting du inte kan berätta för mig” sa mamma och la sin hand över min.
“Jo” svarade jag och ställde mig upp. “Det här”
“Hanna sätt dig, vi är inte klara än!” sa mamma lite irriterat och jag såg fientligt på henne.
“Nehe, men säg vad du vill säga så jag kan få äta min frukost?” fräste jag och hon suckade.
“Kan du åtminstone försöka svara på mina frågor?”
Jag betraktade henne någon minut och nickade sedan.
Det skulle inte bli lätt. Hon skulle aldrig förstå ifall jag talade sanning, men om jag ljög skulle allt bara bli ännu värre.
“Varför gick du från discot?” frågade hon och jag skakade på huvudet.
“Det vet du redan att jag inte tänker svara på” svarade jag och hon suckade igen.
Så fortsatte det. Hon frågade, jag svarade, så gott jag kunde. Men för det mesta fick hon inget svar. Först tänkte jag fråga pappa om råd, sen kanske mamma kunde få veta.
“Okej, det var väl allt” sa mamma tillslut och jag stelnade till.
“Du… du ska inte… ska du inte ge mig utegångsförbud?” frågade jag chokerat och hon log mot mig.
“Nej, det får bli en annan gång” sa hon och jag log stort.
“Tack mamma!” sa jag och skyndade upp på mitt rum.
Det var fortfarande för tidigt för att ringa pappa. Han sov säkert, om han inte var ute på någon nattklub igen, och chansen att han skulle svara då var minimal.
“Men man kan alltid försöka” mumlade jag för mig själv och slog in hans mobilnummer på hemtelefonen.
Fem signlare gick fram innan det prasslade till I luren.
“Jase?” hördes en mörk röst.
“Är du vaken?” frågade jag och pappa skrattade.
“Javisst, men det förvånar mig att du är det. Hur mycket är klockan I Sverige? Sju?” sa han frågande.
“Åtta” rättade jag och han skrattade igen.
“Och du är vaken? Omöjligt!”
Han hade rätt. Jag sov alltid länge på helger, om jag inte som nu blivit väckt av solen.
“Jag glömde dra ner rullgardinen igår” mumlade jag och kunde nästan höra hur pappa nickade.
“Ja, din mamma sa att du kom hem ganska sent?” Han lät sträng nu och jag höll andan. “Är det sant?” Tillade han när jag inte sa något.
Jag nickade, trots att han inte kunde se det.
“Ja, jag kanske kom hem lite för sent…” mumlade jag skamset.
“Lite? Kajsa ringde I panik vid midnatt och sa att du var försvunnen! Tydligen hade både hon och Sofia försökt ringa dig utan att få något svar” sa han.
“Mamma ringde faktiskt inte för ens vid kvart över ett! Och jag fick aldrig något samtal från Sofia” utbrast jag och han suckade.
“Du får inte springa iväg så där, du vet att det bara oroar oss” sa han trött, men jag svarade inte.
Det var tyst ett tag, ingen sa något. Jag försökte tänka på Lukas, men den magiska känslan av oövervinnelig lycka hade försvunnit och den enda jag kunde tänka på var Andrew och hans svek.
“Har det hänt något?” frågade pappa efter ett tag och jag skakade på huvudet. “Problem med killarna?”
En tår föll ner för min kind och jag snyfftade till.
“Men lilla gumman, vad är det som har hänt?”
Jag berättade snyfftande om gårkvällens händelser. Om Andrew och den underbara känslan som fyllt mig när han höll om mig och den fruktansvärda sorg jag kännt när han dansat med den andra tjejen. Om Lukas och hans fantastiska förståelse, hans förtrollande sätt att få mig på bättre humör.
Pappa förstod, det gjorde han alltid. Det var inte bara det att han visste hur jag kände, han kunde även tolka killens reaktioner, få mig att se allting ur killens ögon.
Men den här gången kunde han inte säga varför Andrew gjorde som han gjorde. Det var ingenting han själv gjort. Någonsin.

När jag senare på kvällen kom hem var det mörkt I hela huset, förutom köket.
“Var I helvete har du varit?” fräste mamma tyst så fort jag kommit innan för tröskeln.
“Jag var bara I parken, lugna ner dig lite va?” sa jag och sparkade av mig skorna.
“Du kunde väl åtminstone ha sagt till innan? Fattar du inte att både jag och din syster blir oroliga när du bara försvinner så där?”
Jag suckade och försvann upp på mitt rum.
Kvällen med Lukas hade varit den bästa I mitt liv. Aldrig mer skulle jag få uppleva samma känsla jag fått, aldrig mer skulle jag få känna mig så betydelsefull. Lukas fick mig att känna att jag var någon, någon speciell.
Inte ens tanken på Andrew kunde få mig att bli nedstämd nu.
Jag slängde mig på sängen och stirrade lyckligt upp I taket.
Väckarklockan på nattduksbordet Bredvid sängen visade att klockan var 01.27 Ändå var jag inte ett dugg trött. Det pirrade fortfarande I hela kroppen av glädje.
Medan jag låg där och tänkte på Lukas kom sömnen krypande och snart sov jag djupt.

“Jag borde nog gå  hem nu” mumlade jag. Tiden hade gått så snabbt. Jag hade ingen aning om hur länge vi suttit tysta, med hans armar lindade runt min kropp.
“Redan?” frågade han missnöjt. Jag log och nickade.
Han satt kvar så ett tag, hindrade mig från att gå, men tillslut gav han med sig och släppte mig.
Långsamt och movilligt ställde jag mig upp
“Jag älskar dig” mumlade han och tog tag I min handled.
Fjärilarna I min mage blev som galna när han sa det och jag kände hur jag rodnade.
“Och jag dig” mumlade jag tillbaka. Så ställde jag mig på tå och kysste försiktigt hans kind.
När jag började luta mig tillbaka tog han ett snabbt steg frammåt och kysste mig, med kraft.
Jag hade aldrig varit med om något liknande. Det gick bara inte att beskriva den underbara känslan som fyllde hela mig, som fick mig att glömma bort alla mina bekymmer.
“Gå inte” mumlade Lukas mot mina läppar. “Inte än”
Jag svarade inte, pressade bara läpparna hårdare mot hans.
Inte för ens min mobil ringde och avbröt oss kom jag ihåg mina tidigare planer och tog ett snabbt steg bort från honom.
“Det är mamma” mumlade jag och tryckte bort samtalet. “Nu måste jag verkligen gå hem!”
“Vänta!” ropade han när jag började skynda mig därifrån. “Jag… jag vet inte när jag kommer få träffa dig igen” tillade han när jag vände mig om och såg på honom.
“Här” viskade jag och gav honom en liten lapp med mitt mobilnummer på. “Ring mig”
Så kysste jag honom lätt och försvann iväg hemåt.

“Förlåt” mumlade Lukas med ett leende och lutade sin pannan mot min. “Jag var bara tvungen att få veta hur det kändes. Ledsen”
Han lät inte ledsen. Faktum var att han lät allt annat än ledsen.
“Var inte det” viskade jag och smekte hans kind. “Jag är inte”
Lukas skrattade och kysste mig igen. Och igen. Och igen.
Tillslut började jag skratta och han log nöjt.
“Nu är du inte ledsen” sa han. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag hade väl inte varit ledsen förut heller? Eller tänkte han på när jag grät över Andrew? Var jag ledsen då?
Nej, det ville jag inte säga, snarare besviken.
“Vad tänker du på?” frågade Lukas och jag drogs tillbaka till verkligheten.
“Allt” viskade jag tyst. “Livet du vet… jag antar att jag försöker komma på varför allt måste vara så svårt för vissa medan allting bara flyter på för andra…”
Lukas strök mig över kinden.
“Du är en av de som har det svårt” mumlade han. Det var ingen fråga, bara ett konstaterande.
Jag nickade. “Ja, och du är en av de som det bara flyter på för. Du behöver inte ens anstränga dig”
Han suckade och kysste mitt hår.
“Jag lovar att jag ska få  dig lycklig igen. Jag lovar att du kommer glömma bort honom, vem han än är. Han har ingen rätt att komma och förstöra för dig!” sa han och jag snyfftade till.
“Snälla, lova ingenting. Jag blir bara besviken när du inte klarar av att hålla dina löften” snyfftade jag och han kramade mig hårt.
“Lita på mig”

***

ÅH, jag bara ÄLSKAR Lukas :D

Lukas strök mig lugnande över håret, vaggade mig sakta från sida till sida.
Jag lät Tårarna rinna, lät Lukas trösta mig. Ingenting annat spelade någon roll, endast Lukas armar, mitt bultade hjärta och hans mjuka röst I mitt öra.
“Det är okej” mumlade han och drog mig närmare intill sig. “Det är inte så farligt som det känns, det kommer gå över”
Jag ville tro honom, men kunde inte. Han visste inte hur det kändes, visste inte hur det var att få hela sin värld splittrad på bara några sekunder.
Det var egentligen fånigt av mig att börja grina. Vi hade dansat en dans, inget mer. Jag visste inte ens var han bodde.
“Du är ganska söt, vet du det?” sa Lukas och jag ryckte till.
“Nej” mumlade jag och skakade på huvudet. “Nej, det är jag inte”
Han skrattade mjukt och strök bort ännu en tår från min kind.
“Är du säker? För, jag menar, om du tittade dig I en spegeln någon gång kanske du skulle tycka annorlunda?” sa han och jag daskade till honom över armen. Inte alls hårt, bara lite lätt för att få honom sluta retas med mig.
Lukas fångade min blick och strök försiktigt tillbaka en hårlock bakom örat. Jag stirrade in I hans gröna ögon, kunde inte titta bort från hans makalösa skönhet.
Så lutade han sig fram och kysste mig mjukt. Jag kunde inte annat än att besvara kyssen. 

***

Älskar verkligen Lukas :D Därför är detta ännu en av mina favoritdelar ^^ Del 6 och 7 också...

Vem gillar ni bäst hittills? Lukas eller Andrew?

Tårarna rann ner för mina kinder.
Det var ingen ide att gå hem, då skulle mamma  bara ställa irriterande frågor som jag inte hade någon lust att svara på.
Istället satt jag på en fuktig parkbänk och lät Tårarna droppa.
Tystnaden låg tung över parken. De flesta tillbringade kvällen på discot, alla andra satt hemma framför tv:n.
Fullmånen lyste stor och vacker på den mörka himlen och några enstaka stjärnor blinkade här och där.
“Tja” sa en röst bakom mig. Jag reagerade inte ens. Vad var det för mening med det?
“Du är inte heller på discot?” frågade killen och satte sig Bredvid mig.
“Jag var” mumlade jag och han rynkade pannan.
“Din kille dumpade dig?” gissade han.
“Nej… han var inte min kille…”
Vid mina ord ryckte killen till och höjde på ögonbrynen.
“Nehe, men han dumpade dig?” Han lät road, något jag inte kunde stå ut med.
Jag slöt ögonen och suckade.
“Du kommer ändå inte fatta”
Han ryckte på axlarna och höll sedan fram handen.
“Lukas” sa han självsäkert. Jag stirrade på hans hand en kort sekund innan jag tog den.
“Hanna” sa jag och han log mot mig.
Sedan blev det tyst igen. Lukas var ganska söt ändå. Svart ruffsigt hår, stora gröna ögon. Lång var han också. Inte för att det spelade någon större roll, jag var nästan alltid kortast.
När han märkte att jag betraktade honom log han snett och jag rodnade svagt.
“Vad rodnar du för?” sa han med ett förvånat skratt. Jag ryckte på axlarna och såg ner på mina händer. Låtsades betraktade en trasig nagel för att undvika hans genomträngande blick.
“Kom igen, säg!” skrattade han och jag rodnade ännu mer.
Det var något med hans skratt som fick det att vända sig I magen på mig. Inte på ett obehagligt sätt, utan mer som när man ska upp på scen och har magen full med fjärilar.
Lukas höll fortfarande I min hand, verkade inte vilja släppa. Eller så hade han glömt bort att han höll I mig. Jag hade inget emot det. Hans hand värmde min, skyddade mot den råa kylan.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt tänkte jag på Andrew igen. Tänkte på känslan av hans starka armar runt min kropp, hans underbara doft som fyllde hela mig och hans mjuka röst som mumlade I mitt öra.
Inte för ens Lukas strök bort en tår från min kind märkte jag att jag grät igen.
“Det kommer bli bra” mumlade han och la sin arm runt mina axlar. Han drog mig intill sig och jag kröp ihop mot hans bröst.
Att vi bara träffats för några minuter sedan hade jag helt glömt bort. Redan nu kändes det som jag alltid känt honom.

***

Det här är en av mina favoritdelar :D

Problemet var att det inte alls varade för all framtid. När låten var slut kysste han min kind och försvann iväg.
Men de få sekunderna när hans läppar nuddat min hud hade varit de bästa I mitt liv.
Sakta började jag gå tillbaka mot chipsskålarna där nu både Alice och Olivia väntade.
“Hur gick det?” frågade Alice innan jag ens hunnit fram till dem.
“Vaddå hur gick det?” frågade jag och tog en näve chips.
“Ja, med killen! Fick du reda på vad han hette? Kysste han dig? Ska ni gå ut igen?” frågade Olivia som nästan studsade av upphetsning.
“Vilken av frågorna vill du ha svar på först?” frågade jag för att vinna med tid. Vad skulle jag svara? Det var högst otroligt att jag skulle få träffa honom igen, jag hade varken hans nummer eller adress. Bara hans namn, det vackraste namnet I hela världen.
“Vad heter han?” sa Alice innan Olivia hann.
“Andrew, men kallas för Andy” sa jag lite osäkert.
“Kysste han dig?” Den här gången var det Olivia som frågade.
“Halft” svarade jag, fortfarande osäker.
“Hur kunde han kyssa dig halft?” frågade Olivia irriterat.
“Han kysste mig på kinden, det räknas väl som en halva?”
“Kommer ni gå ut igen?” frågade Alice utan att bry sig om Olivias kommentar.
“Igen? När gick vi ut första gången?”
“Du fattar ju vad hon menar!” utbrast Olivia.
“Nej, det tror jag inte.” suckade jag och ställde mig lutad mot vägen.
Båda mina bästa vänner stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok.
“Varför inte? Var han inte trevlig?”
“Jo, han var jättetrevli! Men när låten var slut bara stack han, och jag vet ingenting om honom! Ja, förutom hans namn då”
Alice stod med armarna I kors över bröstet och Olivia plutade med läpparna som om hon försöka komma på ett sätt att fixa ihop mig med Andrew igen.
“Det är så typiskt! När du äntligen hittar en kille som du faktiskt blir intresserad av så måste han springa iväg med någon annan!” sa Alice surt och jag tittade frågande på henne.
“Va?” sa Olivia och följde mitt exempel.
Alice nickade ut mot dansgolvet och jag kände hur hjärta sjönk som en sten I bröstet.
Där, mitt ute på dansgolvet, stod Andrew. Tjejen han dansade med var äldre än mig, och det var självklart att de passade bättre ihop.
Hon hade kolsvart, lite lockigt hår som gick I vågor ner till brösten och det fanns inga tvivel om att hon var snyggare än mig. Alla var snyggare än mig, så det var väl ingen överraskning.
Hennes smala händer strök hans nacka medan de dansade, tätt ihopslingrade.
“Jag går hem” mumlade jag och vände mig mot utgången.
“Nej, Hanna, bara för att någon idiot till kille dansar med en annan tjej behöver du inte gå hem!” sa Olivia bestämt och tog tag I min arm
“Du fattar inte, hur mycket du än vill, så kommer du aldrig att förstå! DU kan få Vilken kille som helst, idiot eller inte. JAG måste kämpa bara för att få upp intresset för en kille, och för det mesta ser han mig inte ens! Och nu, när han faktiskt gör det…” Jag kände hur Tårarna fyllde mina ögon. “När han faktiskt ser mig så kan jag bara inte stå ut med att han bara leker med mig!”
Olivia släppte mig och jag vände mig snabbt om och började bana min väg mot utgången.